BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION, VASA

SLUTET AV 1940-TALET

Här fortsätter jag att berätta minnen från min barndom och från ett Finland som inte längre existerar. Den första artikeln i denna serie är införd på bloggen 8.2 2015 och den andra 2.3 samma år. Detta är alltså den tredje artikeln i mina "memoarer".

Jag var en parvel på 3-4 år. Året var 1947 eller 1948. Jag stod innanför staketet som omgav min morfar och mormors gård. På andra sidan staketet låg Vasklotvägen ut till hamnen, och på andra sidan vägen låg Vasklot järnvägsstation. Där rådde livlig verksamhet. Det som fascinerad den lilla parveln var ett ur hans synvinkel stort och hotfullt växellok. Stånkande och pustande åkte det av och an på rangerbarngården. Vagnar kopplades till och slamrande försvann hela tågsättet bakom stationsbyggnaden. Där inne satt min morfar och skötte något som kallades bokföring och som jag inte alls förstod.

Plötsligt dök det svarta ångloket, likt en frustande oxe, fram igen och höll, som jag upplevde det, rak kurs på mig. Det kom närmare och närmare, alltmer hotfullt. Plötsligt fick jag för mig att denna slamrande jättemaskin var ute efter mig. Skrikande vände jag mig om och började springa mot huset allt vad mina korta ben förmådde. Jag hörde hur det slamrade och pustade alldeles bakom mig. Vettskrämd ryckte jag upp köksdörren och sprang in i köket till mormors trygga famn.

En ny era tog sin början i världshistorien. Det värsta kriget någonsin var äntligen förbi. Finland var utmattat och utfattigt. Men sisu saknades inte. Alla gick energiskt in för att försöka glömma och i stället bygga upp landet igen. Vi hade ett skriande behov av utländsk valuta, men vi hade inte mycket att sälja. Men en sak hade vi. Finlands gröna guld. Skogen hade inte förstörts av kriget. Snarare tvärtom. Avverkningen hade till stor del stått stilla i fyra år. Skog fanns hur mycket som helst. Tusentals arbetare begav sig ut i skogen med yxa och handsåg. (Motorsågen var ännu inte uppfunnen). Gran och tall avverkades, transporterades ut ur skogen med häst till närmaste järnvägsknutpunkt, lastades på järnvägsvagnar som drogs mot någon hamnstad av stånkande ånglok. En sådan hamn var Vasklot, Vasas uthamn. Vid denna tid bestod hamnen av två långa pirar. På den ena piren fanns två stora lyftkranar. Vasa blev under de kommande åren, dvs under min barndom och ungdom en viktig utskeppningshamn för trävaruprodukter. (Pirarna finns fortfarande kvar. En ny angöringsplats, reinska kajen har byggts där man i min ungdom kunde åka båt. Men den livliga trafiken från förr, när många fartyg tvingades ligga på redden och vänta på kajplats, lyser med sin frånvaro. Färjtrafiken på Sverige gick från Vasas inre hamn när jag var ung.)

Som barn kom jag att tillbringa en hel del tid hos min mormor Anna och morfar Valdemar Nyman (mommo och moffa). Eftersom morfar var järnvägstjänsteman hade de tjänstebostad. Alla SJ:s byggnader var vid denna tid byggda i samma stil och målade i samma ljusgråa färg. Det fanns tusentals av dem runt om i landet, vilket man kunde konstatera varje gång man åkte tåg. Sedan slutet av 1800-talet hade järnvägen varit landets viktigaste transportled. Bilarna var ännu fåtaliga. När man gick längs Vasklotvägen mötte man sällan en bil.

Huset var ganska stort. Från gatsidan kom man in i en stort rum där det bl.a. stod ett piano. Mormor Anna kunde spela piano och hade en inte oäven sångröst. Också morfar kunde spela, men endast några enkla melodier. Från tamburen kom man in i sovrummet med dubbelsängen. Därifrån kom man till köket, ut till en farstu och sedan ut på gården. Från sovrummet ledde en annan dörr till ”finrummet” matsalen, som brukdes vid festliga tillfällen. Såväl Anna som Valdemar ställde gärna till fest. Tyvärr har jag endast diffusa minnen av dessa fester. Till saken hör att morfar bryggde sitt eget vin som han sedan bjöd på. Jag kommer ihåg en stor damejann (halvmeterhög glasflaska) som brukade stå och ”pluppa” bredvid spisen. Till huset hörde förutom gräsmattor med många träd, bl.a, s.k. sibiriska tallar med långa barr och jättelika kottar. En rätt stor trädgård med mängder av vinbärsbuskar hörde också till.

Det är inte lätt att komma ihåg något som hände för närmare 70 år sedan. Såvitt jag minns fanns det inte rinnande vatten inne. Man måste hämta in vatten i hinkar från brunnen. Detta var i själva verket mycket vanligt ännu under min barndom. Jag såg åtskilliga kvinnor släpa på vattenhinkar, också i Dalsbruk i södra Finland där min fars föräldrar bodde. (Jovisst, männen bar också vatten när de var hemma från jobbet). Självklart fanns det inte någon toalett inomhus. På Annas och Valdemars gård fanns det ett stort uthus och i detta en utetupp, ett utedass som (om jag minns rätt) delades av två hushåll. Man gick några trappsteg upp och där var en bänk med tre hål. Inga väggar emellan. På den här tiden ansågs det inte pinsamt eller genant att sitta och kacka tillsammans med andra. Det sågs som helt naturligt. Folk var vana med att ha sällskap, att vara flera vad man än gjorde. Att kacka är ju i själva verket precis lika naturligt som att äta. Om man kan äta tillsammans bör man också kunna släppa ut det som kroppen inte tar upp tillsammans. I det, liksom i många andra avseenden, har vi blivit alltmer onaturliga och osociala. (Datoriseringen förstärker denna tendens).

(Ordet kacka används inte så mycket nuförtiden. I stället talar man om att bajsa eller skita. Själv föredrar jag kacka därför att det är ett mycket ärevördigt ord. Redan de gamla romarna kackade. Ordet kommer av latinets cacare = att bajsa. Caco = jag kackar. Jag gick i skola på den tid när man fortfarande kunde läsa latin. När jag inledde mina studier vid Humanisticum vid Åbo Akademi var en kurs i latin obligatorisk.)

Var tvättade man sig då? I köket fanns en s.k. kommod, dvs ett litet skåp på vilket det stod ett stort tvättfat och en vattenkanna och förstås tvål och handduk. Här blaskade man av sig på kvällen, använde litet tvål och torkade sig sedan på handduken. Enkelt och behändigt. Men man fick vara sparsam med vattnet, speciellt om det var varmt. Köket dominerades, som var vanligt under äldre tid, av en stor vedspis med rymlig ugn. Här lagade mormor mat dagligen, plus att hon syltade och saftade produkter ur den egna trädgården.

Här är ett minne som följt mig under alla år litet på samma sätt som att jag sprang undan tåget. Det har anknytning till köket. Jag var i köket med min far. Mormor hade just varit in till stan och handlat. Bl.a. hade hon köpt en bit palvad skinka. Min far bad att vi skulle få smaka på skinkan. Han skar upp varsin smakbit åt oss. Oj vad det var gott! Ännu i denna dag, 65 år senare, har jag denna smak i minnet. Aldrig har jag ätit lika god palvad skinka senare. Jag ville förstås ha mera, men fick endast en liten bit till. Resten skulle mormor använda i matlagningen. Min far sa något i stil med att ”mommo vet nog att köpa det som är gott”. Anledningen till att det smakade så gott i min mun var, antar jag, att skinkan var mycket fet, att den var ordentligt saltad och att jag inte tidigare ätit sådan skinka. Dagens palvade skinka är magar och sparsamt saltad. Den är säkert hälsosammare men inte alls lika god.

Det fanns elektrisk belysning, men uppvärmningen sköttes med vedeldning. Ett av mina livligare minnen handlar just om uppvärmningen. I varje rum fanns en stor kakelugn, typisk för äldre hus. Min bror och jag skall sova hos mommo och moffa. Vi kryper ner i den stora dubbelsängen och tittar på när moffa kommer in med en vedkorg, radar in björkklabbar i kakelugnen och tänder med björknäver. Snart flammar en munter brasa bakom de stängda plåtluckorna. Om en stund kommer moffa in igen. Nu har han ett ämbar med kolbitar med sig. Han matar försiktigt några stora bitar stenkol i elden. Kolet ger en mycket hetare låga och det gäller att inte ladda in så mycket att ugnen spricker. Egentligen är det förbjudet att elda med stenkol i kakelugnarna, men man sparar en hel del dyr björkved. Stenkolet är gratis. Moffa har nämligensom vana att plocka med sig kolbitar som ramlat från lokenas tendrar.

ETT RACKARTYG

Jag var ett mycket snällt och stillsamt barn. Att i likhet med Emil i Lönneberga (i Astrid Lindgrens böcker) göra hyss var mig främmande. Men en gång gjorde jag, tillsammans med min bror Lasse och kusin Bo, ett allvarligt rackartyg. Jag var äldst, kanske 6-7 år, och borde ha haft mera förstånd. Vid denna tid fanns det s.k. brandklockor på många byggnader i stan. Självklart fanns det inga mobiler, och trådtelefoner fanns inte heller i varje hushåll. (Jag minns inte om det fanns telefon hos mommo och moffa, men såväl min bror som kusin minns att det fanns en). Brandklockorna var kopplade till närmaste brandstation. De var försedda med en liten glasruta, en liten hammare och texten: Vid eldsvåda, slå in glaset. Tryck på knappen. Invänta brandkåren.

En sådan knallröd brandklocka fanns på gaveln till stationshuset. Den hade en magisk dragningskraft på oss småpojkar. Vem som kom på att vi skulle ”testa” klockan minns jag inte. I varje fall föll vi för frestelsen (inte helt ovanligt på den tiden, det förekom många falska alarm). Vi tog den lilla hammaren, slog in glaset och tryckte på knappen – sen sprang vi in på mommos och moffas gård, som var alldeles i närheten, och väntade på vad som skulle hända. Och mycket riktigt. Det dröjde inte länge innan vi hörde sirener och en brandbil kom och stannade vid stationen. Vid denna tid fanns det ett stort sockerbruk på Vasklot. Där jobbade åtskilliga personer. Där fanns också en liten brandstation och det var därifrån bilen kom.

Jag har endast mycket vaga minnen av vad som sedan hände. När brandbilen kom sprang vi in i köket. Mommo och moffa hörde förstås sirenerna. Moffa gick ut och talade med brandmännen. Jag har för mig att han kopplade på stora charmen, han kunde vara mycket jovialisk och kände de flesta av betydelse på Vasklot. I varje fall åkte brandmännen iväg. Enligt vad min bror tror sig minnas kom sedan en polis från den lokala polisstationen och talade med moffa. Själv har jag inget minne av detta. Inte heller har jag något minne av att vi skulle ha fått något hårt straff. Jag har för övrigt inget minne av att jag någonsin skulle ha fått stryk under min barndom.

MOMMO OCH MOFFA

För en liten pojke var mommos och moffas hus och stora trädgård med omgivande park något av ett paradis. Morfar, som var född i Vasa 1885, jobbade (såvitt jag vet) hela sitt liv som järnvägstjänsteman. Han var student från Vasa svenska lyceeum. Han skrev in sig vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors, men påbörjade aldrig sina studier. I stället började han jobba som bokhållare på SJ. Sitt första jobb fick han i östra Finland vid en ort som heter Asunta. Han talade utmärkt finska. Men han ville tillbaka till sin hemstad och fick då jobb på Vasklot station. Det passade honom utmärkt för han var en ivrig seglare och fiskare. Hans hustru Anna, född 1887, ärvde en tvåvånings sommarvilla efter sin far, en köpman i Vasa vid namn Oskar Byman. Villan låg, tillsammans med två andra som Byman lät bygga, i Sundom ungenfär mittemot hamnen i Vasklot. Den kallades Komlet och blev ett slags sommarparadis för mina morföräldrar, för deras barn, och för deras barnbarn (dvs främst för mig och min bror).

Det var sålunda kort väg från huset vid Vasklot station till Komlet. När jag var barn hade moffa en motorbåt som vanligen låg vid en brygga som fanns mellan pirarna. När vi åkte ut gick vi först en sträcka på ett par hundra meter ner till pirarna. Lastade oss ombord på motorbåten och körde över till andra stranden. Det tog kanske 10 minuter med ca 6 knops fart. Avståndet var så kort att man kunde ro dit. Min mor rodde många gånger.

Här kan jag inte låta bli att berätta hur min mor och far träffades. Far var då maskinmästare på en ångbåt. Hans föräldrar bodde i Dalsbruk i Åboland. Pappas hem var båten. (Han hann vara på många båtar under sin tid som sjöman). En dag låg fartyget i Vasklot. Min far och en kamrat som stod vid fartygets reling lade märke till två flickor i en roddbåt som var på väg ut. De ropade och frågade om de fick följa med ut och ro. Flickorna vände, tog med sig de båda unga, stiliga sjömännen och hade en trevlig dag med dem på Komlet. Därefter brevväxlade mor och far och träffades varje gång hans fartyg kom till Vasa. Och 1942, mitt under brinnande krig, gifte de sig. Smekmånaden tillbringade de för övrigt på Komlet.

På vintern kunde man förstås gå eller skida över isen till Komlet. Under vinterkriget sprang mormor och en del andra över isen till Sundom, när flygalarm hördes. Ryssarna försökte förstås bomba hamnen, men såvitt jag vet, träffades aldrig några viktiga installationer. Mommo talade på äldre dagar om att ”vi sprang undan Molotov”.

Ingen lycka är evig och när jag var sju år fick min vistelse vid Vasklot station ett definitivt slut. Min morfar fyllde 66 år och gick i pension 1951. Eftersom deras hus var en tjänstebostad ägd av SJ var de tvugna att flytta. I god tid hade de börjat betala insats på en lägenhet i ett nybyggt hus på Strandgatan 14 i Vasa. Huset låg, och ligger, vid Fiskarstranden så de bodde fortfarande nära vattnet. Morfar hyrde båtplats vid en brygga ungenfär 100 meter från huset. Där levde de sina pensionärsdagar i en stor etta med kokvrå och balkong på sjunde våningen.

Mormor Anna dog svårt dement 1972 vid 85 års ålder och morfar Valdemar 1974 hela 89 år gammal. Märkligt nog blev han så gammal trots att han i åratal rökt en ask feta cigarrer av märket Signora varje dag.